Skolan den eviga frågan för oss som far- o morföräldrar, föräldrar och för de elever som vi alla är engagerade i. Det finns knappast någon fråga som kan engagera över generationsgränser och under hela livet som skolan. De allra flesta av oss tillbringar också en femtedel av vårt liv i skolan. Agneta Ströberg har som lärare och rektor varit i skolan hela sitt liv genom att efter lärarexamen nu arbetat mer än 40 år i skolan. De senste drygt 20 åren som rektor på olika skolor. Vilka har de stora förändringarna varit, är Pisaresultaten rättvisande, har politikerna för stort inflytande över skolan och dess arbetssätt. Det är några av frågorna som vi tar upp i podden som du kan lyssna på här.
20180901
Faktabakgrund
Det finns en rad olika sätt att bedöma den svenska skolan. DN:s serie Fakta i frågan gör ett mycket ambitiöst försök.
Vem ska egentligen bestämma i skolan, rektor, lärare, elever föräldrar eller politiker. Lärarna måste få mer att säga till om tycker två debattörer.
Var är rektorerna i dagens debatt?
Författaren Niklas Krog sitter på stol nummer sex i Svenska barnboks-akademien. Krog oroas av växande skillnader mellan skolor och att en utbildningsunderklass skapas.
Arbetsformerna och pedagogiken i skolan har det stått strid om i årtionden. Hjärnforskaren Martin Ingmar har sin åsikt klar.
Lärarnas status kan höjas om vi lär av forskningen anser professor Henreksson.
Kontakta oss
Har du ett ämne eller person du tycker vi borde bjuda in så låt oss veta.
Enklast når du oss på mail ulfojanne@gmail.com
Vill du sponsra eller annonsera använder du samma mailadress
Angående återförstatligande av skolan
Det är mycket tal om ”återförstatligande” av skolan. Så vitt jag kan se från historiken har skolan (= den allmänna barn och ungdomsskolan) aldrig varit statlig. Här är min bakgrund:
Kungl. Maj:ts Nådiga Stadga 18 juni 1842:
• I varje stadsförsamling och i varje socken på landet skall finnas minst en skola med en utbildad läkare
• Skolans ledning skall bestå av en skolstyrelse med kyrkoherden som ordförande
• I alla stiftsstäder inrättas med statliga medel lärarseminarier, underställa domkapitlets ledning
•
Men vid 1856-58 års riksdag stod det klart folkskolestadgan höll på att bli ett misslyckande:
• barnen behövdes som arbetskraft
• kvalitén på undervisningen var för dålig.
Slutsats: Det gick inte att lämna självbestämmanderätt till de lokala skolråden, staten måste ta ett hårdare grepp.
Lokala skolor för de yngsta hade inrättats på privat initiativ. Staten nappade på exemplet och bestämde 1858 att förberedande småskolor kunde få inrättas. Det var billigt och lokalt och den billigaste arbetskraften var kvinnor som därmed blev de vanligaste lärarna. ”Det var kvinnorna som med sina lägre löneanspråk räddade folkskolan ur dess första kris.” Successivt utvecklades de små skolorna för de yngre barnen och församlingsgemensamma folkskolor för de äldre.
Folkskoleinspektionen inrättades 1864 för att granska kvalitén som fordrades för att kommunen skulle få statsbidrag. 1878 kom den första nationella läroplanen.
1894 överfördes ansvaret för skolan från kyrkan till kommunen. Systemet med olika stadier och skolformer samordnades till en stege från småskolan till högskolan.
Allmän skolplikt 1919, aga förbjöds 1958, Du-reform 1967, 5-dagarsvecka 1968.
1927 drogs statsbidrag till privatskolor in och barn från alla samhällsklasser samlades i samma folkskola.
1946 års skolkommission – d.v.s. efter krigsslutet – föreslog ett ytterligare steg mot likvärdiga skolor för alla. Efter försök genomfördes 1962 den enhetliga modellen ”Enhetsskolan”, och läroverkens klasskiljande effekt motverkades genom att alla barn garanterades tioårig utbildning.
För alla pedagoger i grundskolan gällde fram till 1990 ”dubbelt huvudmannaskap”: de var anställda av kommunerna som hade hela ansvaret för skolan och som betalade lönen, men löneavtalen slöts mellan staten och facken, som tillsammans bestämde löner och arbetsvillkor medan kommunerna betalade för lärarna i alla skolor som kommunerna hade ansvar för. Till lärarlöner utgick visst statsbidrag.
Riksdagen beslöt 1989 att överföra hela ansvaret för lärarna till kommunerna. Kritiken mot ”kommunaliseringen” var att skolans nationella likvärdighet skulle minska.
Prop. 1989/90 41. Om kommunalt huvudmannaskap etc.
”Lärare, skolledare, biträdande skolledare och syofunktionärer inom det primär- och landstingskommunala skolväsendet har tjänster där avlöningsförmånerna fastställs under medverkan av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. ….För denna personal gäller s.k. dubbelt huvudmannaskap. Innebörden av detta är att de är anställda av kommunerna medan staten med stöd av lagen (…, ställföreträdarelagen) förhandlar och sluter avtal om deras avlöningsförmåner och övriga anställningsvillkor. …Arbetsgivaransvaret är således inte entydigt samlat hos vare sig stat eller kommun, utan det är delat mellan dem. Frågan om det dubbla huvudmannaskapet … har diskuterats under lång tid. Ett renodlat kommunalt arbetsgivaransvar inom skolan skulle innebära att kommunerna ensamma fick ansvaret för frågor om löner och anställningsvillkor också för lärare, skolledare och syofunktionärer.”
Skollagen från 2009 har principen att skolan ska vara målstyrd i st. f. regelstyrd. De statliga Läroplanerna för grundskolan (LGR) i kombination med statlig tillsyn ska garantera likvärdighet över landet inom regeringsformens regler om den kommunala självstyrelsen.
I sammanfattning: barn och ungdomsskolan har aldrig varit statlig. Ansvaret har sedan 1842 varit kommunalt med olika former av statlig inblandning, krav och stöd. Man kan inte ”återförstatliga” något som aldrig varit statligt.